Tillbaka till historian igår ( 8:an. )

Innan jag fortsätter skulle jag vilja ta upp några saker som jag vill att folk ska veta och respektera. Jag förstår inte, jag berättar vad som hände under min skolgång. Sen vet ni inget. "Kolla där är knarkaren" Vad fan är detta? Varför kan ni inte bara hålla tyst och ha det för er själva? Ulricehamn är en skit stad, inget snackat om den. Jag kommer INTE nämna några namn i denna bloggen som har utsatt mig för något, aja. Omogna personer tycker jag, alla får ha sin åsikt. Respekterar alla kommentarer men inte när folk snackar sånt. Back To Story.


Det var efter halva 8:an, när allt var nästan som värst. Jag tröttnade på livet. Jag hittade en källa som gjorde att känslorna försvann dom bara åkte bort. Jag kom till min dröm värld för ett tag, känslan var ofattbar men samtidigt väldigt dålig. För vägen hur jag kom dit, var inte mysig eller bekväm. Folk började titta på mig väldigt konstigt när jag gick i skolan, orden slutade. Men slagen dubblades. Jag testade att gå till kuratorn på skolan, jag tyckte inte det hjälpte mig så mycket. Satt mest och pratade om skit och ingenting. Sen gick jag till rektorn, och frågade om hjälp. Berättade vad som hade hänt mellan 7:an-8:an. Det enda svaret jag fick var - Det måste finnas en anledning varför dom gör så, du kan ju inte vara helt oskyldig. Där försvann min respekt för rektorn och hela skolans lärare. Då gick dom över gränsen, det var då jag började ändra mig. Jag blev en person, den personen hade folk respekt för. INGENTING som jag ville ha. Det enda jag ville var att, bli om tyckt för den jag är/var , För att jag bryr mig om folk. Även om jag är kassast i världen på att visa det. Jag tycker om att prata med personer om hur det går i skolan, sen om dom svarar att det går bra, blir jag väldigt glad. Att det finns folk som sluppit min resa i 7:an-8:an. Det började närma sig vinter, allt blev värre. Blev utdragen i snön varje dag. Fick känna min kind mot asfalten som var blandad med grus och slask. Jag fick lära känna på hur det var, att vara utsatt. Hur folk bara kunde stå där och SKRATTA! åt något som dom aldrig skulle klara av själva. Skratta åt en individ som inte gjort någonting. Jag var faktiskt helt oskyldig. Det var vid ungefär den tiden, jag träffade en ny kompis. En som brydde sig något otroligt mycket, någon som försökte att läka mina sår. Jag åkte han. Han där Anton, undrade hur han var som person. Han var helt ofattbar, jag blev väldigt glad. Han började stötta mig och verkligen bry sig. Berätta för mig att oavsett hur mycket jag ljugit för han innan vi träffades, Så tyckte han om mig som polare ändå. Då bröt jag ihop, jag förstår inte varför han inte bara sket i mig. Den frågan vill jag ha svar på någon dag. Än idag så finns Anton vid min sida. Tack Anton, för allt! Verkligen! :)
Det är en sak att ha vänner utanför stan, det är en annan att inte ha några vänner alls. Jag och min skolgång, hade ingen vid våran sida. Det var 2 veckor kvar till jul lovet. Det var den jobbigaste tiden i hela mitt liv. Blev ner puttad i snön så fort jag gick utanför skolans dörrar, Ingen sa som vanligt ifrån. Jag försökte själv, men ingen skillnad. Jag började vandra djupare ner i träsket, jag fick en förebild på min vägg. Lärde mig hata bengen. Någonting som jag ångrar, är allt jag gjort. Från himmel till jord. Skulle jag få välja, skulle jag byta riktning. Men det gick inget vidare. Kommer djupare i skiten, blev fängslad. Hittade ingen väg ut. När allt var som sämst. Då hände det någonting. Där slutar jag idag, Och ber om ursäkt för att jag inte uppdaterade igår! Jag var i Borås hela dagen och träffade den bästa! Dagen var helt underbar! Tack till alla dom som var med och gjorde dagen super! :)
Nu blir det att dra sig vidare till skolan och ha tråkigt. Hoppas jag får börja i plugget snart.

Från mig till er - Testa aldrig någonting du vet att du kommer ångra. Gör inget dumt som du kommer ångra, våld löser inget. Droger löser inget. Kom ihåg detta!

Over 'N' Out.